EN
Sankt Nicolai kyrka började byggas under det tidiga 1100-talet och fick sitt namn från sjöfararnas och köpmännens skyddshelgon Sankt Nicolaus. När dominikanerna kom till Visby runt år 1228 fick de överta kyrkobyggnaden och kunde anpassa den efter deras tro och tradition. Sankt Nicolai utvidgades sedan i olika omgångar och stod färdig omkring år 1270. Kyrkan kännetecknas av en stram predikohall med tre skepp.
När Lübeckarna angrep Visby år 1525 brändes delar av staden och dominikanerklostret. Omförödelsens omfattning vet vi just ingenting, men inga spår i kyrkans murar talar för att den skulle ha drabbats allvarligt av branden. Sannolikt har därför förvandlingen av Sankt Nicolai från kyrka till ruin skett i en långdragen nedbrytningsprocess. I samband med reformationen år 1532 stängdes alla kloster och samtliga kyrkor övergavs med undantag för Sankta Maria.
Ombyggnationen av Sankt Nicolai kyrka till Kultudralen påbörjades år 2011 och invigdes av kungaparet på Sveriges nationaldag den 6 juni år 2012. Här kunde gästerna för första gången se hur kyrkans ursprungliga arkitektoniska kvaliteter har förenats med modern teknik och komfort. Resultatet är en förstklassig konsertlokal där ruinens känsla och särprägel bevarats.
Dominikanorden är en katolsk tiggarorden som instiftades 1215. Medlemmarna kallas ibland svartbröder p.g.a. de svarta kåpor de bar. Dominikanerna dominerade högmedeltidens debatter inom kultur, teologi och filosofi. Dominikanerna kom till Visby 1227 eller 1228 och anlade ett svartbrödrakonvent i stadens norra utkant. Skälet till att denna unga tiggarorden grundade sitt första svenska konvent i Visby, var sannolikt stadens betydelse inom Östersjöområdets handel. Kyrkan har också fått sitt namn efter sjöfararnas och köpmännens skyddshelgon S:t Nicolaus. Genom arkeologiska undersökningar inne i ruinen har kyrkans olika byggnadsfaser kunnat fastställas och det är uppenbart att bröderna fick överta ett redan påbörjat kyrkobygge.
Kyrkan i Visby byggdes om för att anpassas till dominikanernas behov. Konventskyrkan S:t Nicolai utvidgades i olika omgångar och stod färdig omkring 1270 med en stram predikohall, uppförd i tre skepp, fem travéer lång och avslutad i öster med ett s.k. rakslutet kor. Samtidigt byggdes konventsanläggningen norr om kyrkan. Den ursprungliga kyrkans sydportal, vars tympanon (gavelfältet ovanför dörröppningen), har en lilja med S:t Nikolaus och S:t Augustinus avbildade på vardera sidan. Även det stora rosettfönster som nu pryder sydväggen ovanför den västra portalen är återanvänd från den äldsta kyrkan.
På 1390-talet gjordes den sista utbyggnaden av S:t Nicolai. Då revs 1200-talets korparti och konventskyrkan fick sin slutliga gestaltning med ett praktgotiskt femsidigt (polygonalt) kor i öster.
De spår efter konventsbyggnader som ses i S:t Nicolai nordfasad tyder på att de var av betydande storlek. Eventuellt har den södra korsgångslängan haft två våningar, spår i murverket tyder på detta. Visbykonventet blev med tiden ett av de mäktigaste i Norden och utgjorde en viktig bas för hednamissionen österut mot Baltikum.
Klostergården har troligtvis på gängse manér omgetts av välvda korsgångar i alla fyra väderstreck. Anslutna till dessa bör det ha funnits byggnadslängor i norr, väster och öster inrymmande kapitelsal, matsal, sovsalar, bibliotek, kök och gästsalar.
Vid Lübeckarnas angrepp på Visby 1525 skövlades och brändes dominikanerkonventet. Om förödelsens omfattning vet vi just ingenting men inga spår i konventkyrkans murar talar för att själva kyrkan skulle ha drabbats allvarligt av branden. Sannolikt har därför förvandlingen av S:t Nicolai från kyrka till ruin skett i en mera långdragen nedbrytningsprocess.
Med reformationen avgjordes till slut dominikanerkonventets öde i Visby. Stadens kloster stängdes och alla kyrkor övergavs med undantag för S:ta Maria (dagens domkyrka). 1532 överlämnade den danske kungen förvaltningen av de forna klostren och kyrkorna till hospitalet i Visby som skulle få använda avkastningen till sin verksamhet.
1. Den äldsta kyrkan
Absidförsett kor med ett provisoriskt långhus av trä. Tidigt 1200-tal, troligen ursprungligen uppfört som faktorikyrka.
2. Mellankyrkan
Absidförsett kor med ett provisoriskt långhus Nytt långhus i sten, 2. travé (valv), torn i väster planeras eller påbörjas. Dominikanerna tar över. Svår brand, troligen på tidigt 1250-tal.
3. Rakslutna kyrkan 1
Koret rivs, långhuset förlängs med 1 travé åt öster och avslutas med ett rakslutet kor. Kyrkan välves. 1250-1270-tal.
4. Rakslutna kyrkan 2
Västgaveln rivs och kyrkan förlängs med två travéer mot väst. Praktgavel i väst uppförs. Samtidigt som fas 3, dvs. 1250-1270-tal.
5. Det polygonala koret
Den östligaste travén och koret rivs och ersätts med de nuvarande travéerna 5 och 6 samt det polygonala koret. 1300-talets sista tredjedel.
Huvudplan med beteckningar för pelare, travéer osv. Skrafferingar: A, B – mellankyrkan, C- Rakslutna kyrkan 1 & 2, D – Polygonala koret, E – senare igenmurningar. Efter Andersson- Söderberg.
Under åren 1500-1700, århundradena efter reformationen, fortsatte ruinernas naturliga nedbrytning av väder och vind. Nedbrytningen påskyndades av att många av kyrkorna användes som stenbrott.
När hospitalet i Visby mot 1700-talets slut ställdes under serafimerordens ledning gjordes de sista försöken att genom försäljning och rivning ta till vara det ekonomiska värdet hos kyrkoruinerna. S:t Nicolai undgick direkt skadegörelse ända fram till 1795, då borgmästare Grevesmühl lät bryta stora mängder huggen sten från kyrkoruinens portaler och från korets strävprelare. Stenen användes vid uppförandet av hans egendom Länna gård öster om Visby (gårdens revs 1971 för att ge plats åt Säveskolans gymnasium).
Kring sekelskiftet 1700-1800 inträdde en förändring beträffande synen på ruinerna; en elegisk ruinromantik och ett nytt antikvariskt engagemang trädde gemensamt till ruinernas försvar. Nu började också den professionella kulturminnesvården uppmärksamma kyrkoruinerna i Visby.
S:t Nicolai ruin i Visby från väster resp. öster. Efter akvareller av M G Anckarswärd 1826. Original i Gotlands Museums samlingar.
1805 fridlystes ruinerna, 1807 sändes en J W Gerss på överintendentsämbetets befallning till Visby för att uppmäta och avteckna ruinerna. Om S:t Nicolai inleder han sin redogörelse: ”Denna Ruine, hwilken är belägen längst Norr i Wisby, uti den sämst bebygde trackt, utmärker sig framför de öfrige, genom dess storlek.” En rapport med förslag till erforderliga åtgärder upprättades 1808 och 1810 ställde Kungl. Maj:t ett anslag till länsstyrelsens förfogande för ruinernas vård.
Under de följande decennierna gick det dock trögt med alla stolta planers förverkligande. Ruinerna var visserligen räddade från rivning och grövre åverkan, men vanvården och förfallet fortsatte. 1851 beskriver P A Säve ruinen så här: ”Kyrkan har länge och först av alla varit väl vårdad, senast genom (landshövdingen) von Hohenshusens välvilliga omsorg, och är på södra sidan omgiven av en städad trädgård med valnöt och mullbärsträd och är södra kyrkväggen nu rikt bevuxen med vinrankor och murgröna” – ”Valven med sin gräsvall, sina buskar, oxelträd och kullar på valvkuporna äro ett slags promenad i det gröna med härlig utsikt.”
En omfattande upprustning genomfördes emellertid 1884-85. Nu behandlades murkrönen och valvkuporna med cement, två av valven i mittskeppet återställdes, gördelbågar i mittskeppet och sidoskeppen kompletterades och förstärktes; trappuppgången i norra muren reparerades och förbättrades och masverket i sydfasadens rundfönster förstärktes med cement. Norra portalen fick nya sidostycken och järngrindar och korets fönster och strävpelare kompletterades med nya stenblock. 1886 planerades sedan marken i ruinen och täcktes med strandgrus.
1912-13 gjordes arkeologiska utgrävningar under kyrkans golv. Förnyande undersökningar gjordes på 1930-talet, varvid kyrkans utvecklingsfaser kunde klarläggas. Några gravar påträffades också.
Efter ett ras på 1920-talet förstärktes ruinens valv. 1949 täcktes det stora hålet i mittskeppets andra valv från väster med den enkla träkonstruktionen som ännu finns kvar och 1958 konserverades korpartiet, genom fogning och avtäckning av krönen med cement. Tympanonfältet över sydvästportalen konserverades 1991. Under 1990-talet täcktes mittskeppets valvkupor med blyplåt och övriga takpartier med plastmatta och torv.
På området direkt norr om kyrkan var dominikanernas konvent (kloster) beläget. Det inrymde kapitelsal, matsal, sovsalar, bibliotek, kök och gästsalar och sträckte sig en bit under de närmast liggande kvarteren.
Under 1520-talet hade den danske sjörövaren Sören Norrby det ointagliga Visborgs slott som bas för sina härjningar på Östersjön. Handelsförbundet Hansan hade dock tröttnat på detta och på pingstmorgonen den 13 maj år 1525 anföll Lübeckarna staden från norr. Vid anfallet utbröt strider mot Sören Norrbys soldater och stora delar av nordvästra Visby sattes i brand. Det är till och med sannolikt att det var Norrbys män som tillämpade den brända jordens taktik. Konventet var inget undantag och byggnaderna övergavs efter detta. Bara några år senare kom reformationen, varvid även kyrkan lämnades åt sitt öde.
Konventet kom, liksom andra ruiner, att användas som stenbrott. Detta var praktiskt då stenen var färdighuggen. Under 1700-talets andra hälft utlovade staten upp till 20 års skattelindring för den som byggde i sten. Det berodde på att skogen, som avverkades i alltför hög takt, bättre behövdes till kalkbränning.
Kommunen hade länge haft planer på att rusta upp parken och i och med att planerna för Kultudralen drog igång 2010 beslutade Region Gotland att göra sina arbeten i samordning med ruinens iordningställande. Till att börja med fälldes tre popplar som stod längs norra fasaden
Region Gotlands stadsträdgårdsmästare har gjort parkens utformning. Bokträd har planterats i linje med konventets murar. På ruinens norra fasad syns tydligt spåren efter korsgången (en valvgång runt klostergårdens fyra sidor med öppna arkader mot gården). Avstånden mellan valven tas upp i planteringen, där bokstammarna har samma avstånd och utgör ”pelare. Parken fungerar idag som mingelplats och förgård till ruinens huvudentré.
Ett musikteaterverk av Friedrich Mehler och Joseph Lundahl som skildrade Petrus de Dacia och Christina av Stommeln levnadsöden och kärlekslängtan uppfördes i s:t Nicolai kyrkoruin varje sommar (med några få undantag) mellan åren 1929-1990. Verket kallades Petrus de Dacia, men kom att kallas Ruinspelen. Spelet vann världsrykte och på sommaren kom kryssningsfartyg till Visby med det direkta och enda syftet att passagerarna skulle bevista ruinspelen. Spelet kom att uppföras sammanlagt 754 gånger i kyrkoruinen.
Petrus de Dacia var prior (första föreståndare) i S:t Nicolai kyrka i slutet av 1200-talet. Under en vistelse i Köln lärde han känna nunnan Christina av Stommeln och blev hennes själasörjare. Deras dolda passioner och andliga kärlek uttrycks väl i den brevväxling som följde efter Petrus förflyttning från Köln. Ett brev som Christina skrev till Petrus hösten 1269inleds enligt följande:”Av ditt brev ser jag, vilken stor kärlek du har till mig, och det är naturligt, om du åtminstone medmunnen, handen och pennan vill uttrycka det, som ligger fördolt i hjärtat”.Sin egen kärlek till Christina uttrycker Petrus de Dacia från S:t Nicolai sålunda: ”Min ljuvliga, jag kan inte säga hur mycket jag lider över att behöva leva på ett så stort avstånd från dig. Det är inte heller nödvändigt, eftersom jag tror att ni i samma erfarenhetsbok läser detsamma som jag som jag sedan flera år har läst om och om igen. Men jag tror att jag aldrig kommer att kunna läsa färdigt, så länge jag är dömd till landsflykt i denna usla kropp”.Deras brevväxling fortsatte hela tiden ända till Petrus dog i Visby år 1289, efter sex år som prior i S:t Nicolai, där man tror sig ha återfunnit hans grav i koret. Han har kallats för Sveriges första författare och hans brev till Christina är de första personliga kärleksbreven i vår litteraturhistoria. Och deras levnadsöden kom alltså att bli handling i Ruinspelen.
Utvecklingen av S:t Nicolai som kulturarena går långt tillbaka: verksamheten i ruinen har sedan 1850-talet innehållit både ruinspel, teater, musik och middagar. Mycket har hänt sedan dess, med både efterfrågan, utbud, teknik och regelverk. För att kunna göra väl avvägda bedömningar och fatta goda beslut behövs ett gediget kunskapsunderlag. Det är förstås extra viktigt då man jobbar med en byggnad, ett monument, av S:t Nicolai ruins ålder och dignitet. Att ruinen befinner sig mitt i världsarvet Hansestaden Visby gör inte saken mindre grannlaga.
Ett kulturpolitiskt mål som regeringen satt upp är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft. För att uppnå målen ska kulturpolitiken bl.a. främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. S:t Nicolai Kultudral ligger därmed helt rätt i tiden, som lyckats med denna svåra ekvation.
I arbetet med S:t Nicolai Kultudral har det varit viktigt att skaffa ett gott kunskapsunderlag. Forskningen har legat som grundval och bas för omvandlingen till Kultudralen. I och med detta har vi fått en samlad kunskap inom vitt skilda discipliner som historia, ruinvård, affärsutveckling, musik, turism, arkeologi, teknik, byggnadskonstruktion m.m. Det blev nödvändigt att hitta ny kunskap och nya metoder som kan ge säkrare och mer komfortabla ruiner. I det syftet startades ”Ruinprojektet” av ett antal forskare, med Högskolan på Gotland som projektägare.
Det är ett givande och tagande i samspel när man ska samsas om ljudutrymmet i en småstad, Det är därför av stor vikt att hitta acceptabla nivåer utan att göra avkall på upplevelse och kvalitet. Här följer vi idag Region Gotlands riktlinjer för buller, ljud och musik.
Ruinen är en av de största ruinerna och dominerar stadens norra delar. Ruinen utgör dessutom en viktig del av Världsarvet Hansestaden Visby. I mer än 150 år har S:t Nicolai använts som teater- och musikarena, så företeelsen har en lång och gedigen tradition som kulturell mötesplats.
Ruinen är en fast fornlämning och lyder under kulturminneslagen. Ruinen ägs av Statens fastighetsverk och Gotlands Museum har i uppdrag att förvalta ruinen. Gotlands Museum har upplåtit nyttjanderätten av ruinen till Kultudralen AB.
Sedan mitten av 1990-talet har olika försök gjorts för att få till stånd en upprustning av ruinens hårt slitna inredning och anpassa ruinen till dagens teknik och behov. År 2007 bildades not-for-profit-bolaget Kultudralen AB av ett tiotal musik- och kulturintresserade personer med uppgift att skapa finansiella möjligheter för en upprustning. Gotlands Museum var projektägare med Ulrika Mebus som projektledare och arkitekt har varit Finn Larsen, Exners Tegnestue Danmark.
Namnet ”kultudral” är en nyskapelse, ett ord som ska föra tankarna till mötet mellan katedral och kultur, mellan dåtid och nutid. Det var biskop emeritus Lennart Koskinen som skapade begreppet, men själva ruinen heter alltjämt S:t Nicolai. Det nya begreppet togs upp i ett visionsdokument, som arbetades fram i januari 2007 som underlag för en diskussion om hur det skulle kunna utvecklas till en attraktiv mötesplats.
Den 1 september 2011 gick projektet in i själva genomförandefasen varvid Kultudralen AB tog över projektet och totalentreprenör har varit byggnadsbolaget PEAB. Under några intensiva månader arbetades det ivrigt i ruinen, i ur och skur, i köld och blåst, med att gjuta gradänger, bygga valvtak, sätta glas i fönstren, bygga scen, lägga stengolv och uppförandet av en servicebyggnad med artistloger, toaletter och biljettkassa. Allt för att snygga upp ruinen och göra den bättre anpassad för att ta emot både besökare, artister och publik, brudpar, konferenser och middagsgäster.
Ruinen kunde så återöppna i samband med nationaldagsfirandet 6 juni 2012 i närvaro av kungaparet. Själva öppningsceremonin förrättades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Genom arkitektoniskt nytänkande har S:t Nicolais kvaliteter från 1200-talet förenats med 2000-talets teknik för ljus, ljud och komfort. S:t Nicolai Kultudral kan nu användas för större och mindre musikevenemang, teater, dans, fester och middagar, föreläsningar och konferenser.